Vågar inte visa sig
för svag. Det värker i hans kropp.
Han blundar hårt av
slag.
Han fylls av hat av
slagets blod, ögon ser en lögn
Medan själen söker
mod
Oden ger han kraft,
han slår, marken färgas röd
Ensam stolt han står
Sorgen brinner i hans
bröst, segerns sötma ger ej tröst
Liv han ger och liv
han tar, skuld till döden allt han har
Hör valkyriors sång i
rus: Väntar mörker, väntar ljus?
Narstrand väntar män
som svek, vem är värdig, vem är vek?
Vandrar sakta över
led. Förvridna kroppars nåd
Av män som en gång
stred
Han rör sig tätt
intill medan döden sår sin skörd
Inga andetag syns
till
I en stilla vind
valkyriors dom viskar livets lag
En evighet blir tom
I fjärran elden blir
till glöd, hans liv nu brunnit ut
Sorgen blev hans död
Han lade sig sakta
ner så tung med gråten i sin hals
Han tycktes höra röst
i rum, men där fanns ingen alls
Han fyllde kroppen
sin med mjöd, hans ögon sjönk ihop
För att åter födas i en
dröm till hjältars glädjerop
Där brinner jag
förutan glöd, där växer jag mig stark
Brynjan min får
motstå slag och aldrig tar jag mark
Kärlek till vårt
fosterland ger kraft och mod till män
Heder till vårt kära
folk där eldar brinner än
I stilla mörker
väntar han där månen kastar sken
I ensamhet han lider
ont och hjärtat känns som sten
Från händer rinner
blodet tjockt, han faller tungt ihop
Blommor föds och
blommor dör, hör hjältars sorgerop
Hans sorg nu funnit
frid i jord, en hjältes grav han skänkts
En sista gång bär
vinden bort, i regn en viskning dränks
”En resa lång jag
ändat nu, min kropp den sjönk ihop
Livet gav och livet
tog, hör hjältars sorgerop”
”Där brinner jag”
De finns de som talar
tyst och viskar i förakt
Och vissa bär en mask
för att orden tappat kraft
Men vad döljer murens
stenar?
Vem rädes dess
förfall?
Vem talar tyst i
mörker?
Vem reser denna vall?
Ge mig luft!!!
De som döljer sig i
dimma, beslöjar sina or
Och de föder sina
egna i sargad frusen jord
Och tusen eldar
brinna i karg och fruktlös dy
Och röken kväver
friheten
Ett järngrepp om mitt
liv
Ge mig luft!!!
Men hoppets flod
skall rinna
Med härkomst från
modersland
Jag skall dricka
tills den sinar
Berusad i hennes famn
I ett hål av fukt och
mörker, i ett hem för själaro
I en rustning kall
och hård, i en grav av prästvigd jord
Han dölja sig för
dagen, han gömma sina spår
Men i lönndom svart
och kall på evig jakt han går
Under mylla i orolig
vila vinden viskar vart färden sig bär:
”Sofia, skatten är
skändad. Lever än och ungmö är
Minns du kungen med
sin svarta änka, minns du bödeln med lien i hand?
Minns du domen för
hennes jugfrudoms skull? Sofia med död i sin famn”
”Kom skyar av regn,
piska sönder mitt hem!
Kom storm och väck
liv i kropp och lem!”
Och han bjuder livet
upp till vals,
Och gillrar en fälla
åt döden
”Sofia mig väntar så
levande varm
jag ska ge av min
kropp igen!”
I lönndom tyst han
går, han döljer sig för syn
I vrede slår han
hårt, en kropp som sänks i dyn
Han ser sitt liv
förvridas mot ett okänt mål
Hans hud förmörkas
hårt utav lägereldens kol
Tor han samlar
styrkan tung och i iskallt regn han bär
Fäders skrift av
gudars lag: Ditt liv jag slår isär!
Ett slag som aldrig
skådats likt skall råda i din ätt
Med döden som din
hedersman följer kyla, hunger tätt
I blindo genom byn
han gick och ondskans dolk han höll,
Män av börd, med
kungens makt, i knektars våld han föll
Skall råda bot, sona
brott till änka blir du slav
Trettio år av
mannaliv innan oket tas utav
Med sorg i blick han
går över mark som ska ge bröd
Hungern river ont
under sol som lyser röd
Dödens kyla tär,
försöker fly men stel
I frusen jord han
sänks efter resan väntar Hel!
Ni flyr min dom, ni flyr
min lag, när natten blir till dag
Men dolda är mina
spår där ni bland runor står
Jag har sökt er i
tusen år och ni lyser nu som då
Jag andas din själ,
jag känner den väl
Och de tårar som föll
var av renaste guld
Män som fallit i
strid, i min jord ingen frid
I de djupaste berg
utav renaste guld
I skrift där står det
brott ni gör er skuld till mig för
Iskall är myllan här,
den som river och förtär
En livslängd är lågan
svart. Här hos mig råder ständig natt
Fri från dom och
skuld ni är – till Valhall färden sig bär
Din skuld är betald
med ditt liv, välsignad i fallen strid
Det ni skördar får ni
så, Hels rike ni ska nå!
Ser du mörkret i mitt
hjärta?
Ser du mörkret i min
själ?
Jag gråter utan tårar
och jag hatar utan själ
Min smärta är begraven
för att alltid glömmas bort
Och i lönndom räknas
tårar över tiden som har gått
Jag brinner av en
längtan men elden är för svag
Jag borde vetat
bättre än att ensam slå mitt slag
Jag har blundat för
det dolda och gömt undan mina spår
Men hur jag än försöker
står jag stilla där jag står
Om modet i mig sviker
och rösten inte bär
Så ställ er vid min
sida, vi skall samlas till vår här
För jag brinner av en
längtan men den elden är för svag
Vi tillsammans finner
styrkan som ger kraft i våra slag
Jag har ondskan i
mitt inre, jag tar ondskan i försvar
För så länge som jag
blundar har den mig i sitt förvar
Om modet i mig sviker
och rösten inte bär
Så ställ er vid min
sida så att vi inte slits isär
I mitt inre brinner
ångesten, har levt mitt liv i skuld
Genom lögner har jag
älskat, har alltid älskat guld
I bibeln talas det om
gud, men ondskan är min vän
För så länge som jag
blundar döljs vägen för mig hem
Du ser dig själv i en
grav, bara nakna andetag
Saknar luft, en
andedräkt, har alltid varit lika svag
Ser din sorg, du flyr
din eld. Blundar kallt men ser ändå
Från hjältars röst
hörs ingenting, varför är det alltid så?
Ingenting är som
förut, ingen början inget slut
Du söker svar fast du
redan vet – den väg du går tar dig aldrig ut
Du flyr en värld som
bara ler åt den som tar men aldrig ger
Tårar döljs i
anletsdrag – lika falskt som det som sker
Du viskar till dig
själv i smyg att aldrig kasta av din sköld
Medan lögner håller
stånd värms blodet upp att hålla köld
Medan ögon ser en dröm,
håller kylan luften kall
Allt omkring som bar
ditt namn, obevekligt går mot sitt fall…
En man så ensam kom
En vän men han dömdes
av dom
Häxjakten går och
troll ses i skogen
Rop att vargen är en
av dem
Häng honom i logen
Vad händer om den
riktiga mördaren kom?
Han dömdes av män som
var fyllda av hat
De kom för att njuta
hans död
Genom lögner och svek
är det svårt att se klart
Han hörde dem skåla i
mjöd
En man så vid och av
skriften så lärd
Försvarade vargen i
nöd
Han sa: Vad har ni
för rätt att hindra hans färd
Han kom som en vän,
vill ni se död?
Som en varg är jag på
vandring
Jag följer stjärnor
och månljusets sken
Jag fyller skeppen med
de tappraste män
Och de kära jag
lämnar vid strand
Och som fågeln som
flyger i skyn
Ständigt på jakt för
sitt liv
Är det bara spår som
jag lämnar i dyn
När jag lämnar de
kära vid strand
Nu har jag vind i
seglen igen
Jag har lämnat mitt
land och min borg
Jag drar ut över
stormande hav
Med mitt hjärta så
fyllt utav sorg
Jag hör vinden och
vågornas sång
Jag hör älvor som
sjunger i smyg
Jag ser min avbild i
alger och tång
Och de kära jag
lämnat vid strand
En kanna mjöd för att
släcka min törst
En kanna mjöd när
smärtan är störst
Och den värk som jag
har i mitt bröst
Av de kära som jag
lämnat vid strand
Jag mins allt fast
åren har gått
Där mina förfäder
svärden har hållt
Det är platser som
gör mig så stolt
Bland skogar och
sjöar och hav, där får jag min grav
Jag mins allt som jag
saknat på de platser jag vaknat ibland
Tiden vid mälare
strand
Ängar så gröna och
berg som är täckta av snö
Här vill jag leva och
dö!
Jag har länge vandrat
bland stenar och mark
Och andats luft som
gjort mig så stark
Jag har besökt de
platser jag bott
Där min styrka i
själen har grott
Bland skogar och
sjöar och hav, där får jag min grav
Nordland är täckt av
is
Stormar utan nåd
Män som fryser i
kylans bris
Vintern är kall och
hård
De höjer svärden högt
mot skyn
Svär att offra sin
kropp
För män som dräpts
och förblött i dyn
Finns det liv finns
det hopp
För blod som har
runnit och fallit mot mark
Av män så tappra gjort
mig så stark
Mark som dånar av
krigartramp
Svärd som klingar i
kamp
För vårt fädernesland
vi ger dig vårt liv
I led efter led i
taktfasta kliv
Mark som dånar av
vikingatramp
Svärd som klingar i
kamp
De bad sin far om
stöd
Att leda deras här
Vi slåss ju för vårt
bröd
Och det liv vi lever
här
Valhall väntar den
som slåss
Så ge kraft i dina
flag
Fatta mod, försvara
oss
Ingen man är för svag
Vind som piskar ben
och märg
Män som faller i snö
Enighet förflyttar
berg
Ingen rädd att dö
Fyra män sågs komma
fast bojor slagits på.
Fast järnet slitit mannahud så har de kommit för att stå.
I ledet med de tappra gjuta kraft i manna slag.
En för alla, alla för en, Ingen man är för svag
Så! Res er upp, res er upp
Genom elden genom askan ska vi gå
Så! Res er upp, res er upp
Över liken fram till bödeln ska vi gå
Fast vargar dolt i
mörker, följt doften utav blod
Fast bödeln gjort sig synlig, så fattas inget mod.
Så i ledet med de tappra, hörs kraft i ordalag
En för alla, alla för en. Ingen man är för svag
Valkyrior dansar över eld, demoner står i kö.
Fast liken skymmer sikten, så har de inte kommit för att dö.
För i ledet med de tappra hålls svärd i hårda tag.
En för alla, alla för en, Ingen man är för svag
Till gryningens ljus vid
en nattfrusen is,
sågs män falla för stål.
I nyfallen snö med ett täcke av dis,
döljs kroppar som brändes på bål.
Ögon som söker i skuggornas dal,
efter knektar som fallit ur led.
Festen har tystnat från kungarnas sal,
ensamma hjältar som stred...
Ängen är kantad av
nydräpta lik,
tårar byts ut emot blod.
Bödeln har skördat står skyddad vid vik,
ensamma hjältar vid mod
Så länge solen ger kraft, och månen sitt ljus,
så länge luften är fuktig och sval.
Så länge bödeln han dansar förblindad i rus,
så är kungarna tysta i tal...
Vintern som bränner i nyöppna sår,
och brynjan är sargad av slag.
Vi ska finna dig bödel innan vintern blir vår,
vi ska mätta vår hunger en dag.
Eldar må brinna av nyvunna slag,
illgärningsmannar förgås.
Kungar skall åter få träda i lag,
förrädar´n skall kedjas i lås
Glöden skall spridas
från gammal till ung,
födas i nyvunnen strid.
Skatter betalas ur bödlarnas pung,
inne är hämnarens tid.
Så länge solen ger kraft, månen sitt ljus,
så länge luften är fuktig och sval.
När dansen har tystnat fån bödlarnas rus,
så är kungarna åter i tal